Frans G. Bengtsson
1894-1954
Av Lennart Ploman
På sydsidan av Hallandsåsen i nordvästra Skåne ligger
det medeltida godset Rössjöholm, sedan mitten av
1800-talet ägt och brukat av den danska ätten
Rosenörn-Lehns svenska gren. Här föds Frans G. Bengtsson
som äldste son till förvaltaren på godset. Sin tidiga uppväxt
och skolgång har han givit en drastisk skildring i Den lustgård
som jag minns.
Efter studentexamen i Kristianstad ägnar han många år
åt lika omfattande som osystematiska studier i Lund. Med
glupande läslust och förbluffande receptivitet griper han sig
an med historia och litteratur – svensk, fransk och inte minst
anglosachsisk – dock ej samtidens. Ett annat intensivt och
livslångt intresse finner han i det gamla spelet schack.
Förvaltarbostaden på Rössjöholm,
Frans G. Bengtssons
födelsehem.
En njursjukdom tvingar honom till några års konvalescens
i hemmet. Snart får han där ta hand om djuren i lagårn.
Samtidigt odlar han sin vurm för poesi. Han visar sig ha lika
god hand med kalvande kossor som med rimmande glosor.
Skalden skriver själv: «Ofta hade jag då någon sonett eller en
strof av ett längre poem att tugga på under väntetiden och
en stor frid och harmoni kom då ibland över mig. Ty där låg
kon och hade makligt besvär med sin kalvning, och här satt
jag och laborerade i en sorts jämförlig möda, och det föreföll
gå efter omständigheterna väl för oss båda.»
Han frisknar småningom till och returen till
Lunda-akademien närmar sig. Men han är tveksam inför uppbrottet
från det härdande lantlivet, som han funnit sig väl tillrätta
med. Han skriver:
Och aldrig mera kommer jag att ha ett sådant husdjur som en svart
tjurkalv vid namn Pelle, som jag egenhändigt uppfödde och uppfostrade;
han blev mig mycket tillgiven och ännu när han blivit fullvuxen kunde
jag släppa honom lös och taga honom med på en stunds promenad, utan
stång eller länk eller någonting, varvid han som en fruktansvärd pudel
troget följde i mina fjät och alltemellanåt vänligt puffade mig med nosen
i ryggen, för att påminna mig att han ville ha en extra bit linfrökaka.
Ty linfrökaka tyckte han mycket om; ännu mera än om mig, misstänker jag...
Där stod jag nu vid skiljevägen; och ibland, när papperstillvaron
förefaller tom och löjlig och jag tänker på hur bra jag trivdes med korna,
är jag inte säker på att jag valde rätt. Men sonetter och andra hägringar
vinkade, bland annat sköna kvinnor också; ty jag var nu särdeles frisk
och stark och skulle kunnat lyfta en genomsnittlig litteraturkritiker på
rak arm...
Sonettgrubbel under nattlig väntan på kalvning.
Rössjöholm 1917-18.
Teckning av Gunnar Brusewitz.
Väl tillbaka i Lund återupptar han sin intensiva läsning
och blir efter inte alltför många år vad som förr kallades en
lärd man.
Mera i förbifarten och kanske mest för att glädja sina föräldrar
tenterar han inom loppet av sex veckor runt nyåret
1920/21 i engelska, religionshistoria och praktisk filosofi och
blir filosofie kandidat. – 10 år senare blir han fil. lic. på en
avhandling, som han sex år tidigare skrivit som en längre
inledning till en av honom översatt bok av amerikanen H.D.
Thoreau, Skogsliv vid Walden.
I mitten av 20-talet debuterar han som författare med
två diktsamlingar. Den första är Tärningkast och dikterna
hade stötts och blötts av hans nära vänner Algot Werin och
Olle Holmberg – båda blivande litteraturprofessorer i Lund
– samt den beläste Göran Lindblad, senare litterär chef på
Norstedts förlag. Kritiken är god. Glatt överraskade recensenter
finner hos skalden en konstfärdig och alldeles otidsenlig
poesi av stor skönhet. Poeten besjunger hjältebedrifter,
hjärtesorg och tragiska öden i forn tid. Och han gör det med
en häpnadsväckande litterär beläsenhet, emellanåt kryddad
med en sorts litterärt leklynne.
Rössjöholms jägmästarboställes uthuslänga, Frans G. Bengtssons
bostad efter lundaåren. Här skrev han sina tidiga essayer och större delen av Karl XII-boken.
Den andra diktsamlingen, Legenden om Babel, är den första
alltför lik tycker kritiken, som nu är svalare. Det går Frans
G. – som han skriver sig och kommer att kallas – djupt till
sinnes och han tappar mer eller mindre fotfästet som poet.
Han övergår till prosan efter några bekymmersamma år, då
hans lundavänner inklusive Fredrik Böök stöttar honom.
FGB sätts av dem i arbete med översättningar och recensioner.
De här åren genomför han två lysande översättningar av
gigantiska verk: Miltons Det förlorade paradiset och
medeltidseposet Rolandssången.
1929 kommer så den första essaysamlingen, Litteratörer och
militärer. Den då tongivande kritikern Böök är stormförtjust:
Det är omöjligt att läsa den utan att bli upplivad, stimulerad,
betagen; man smittas ovillkorligen av den höga munterhet, den kärva, beska
humor som omger den likt ett elektriskt fluidum. Den som har tröttnat
på det fadda och mjälla, slätkammade och beskäftiga i litteraturen och
verkligheten, skall finna ett utsökt nöje i att slå följe med denne vältalige,
egensinnige vandringsman, som går sina egna vägar och bär sin hatt
som han vill.
Över en natt blir han en berömd författare.
Ytterligare tre prisade essaysamlingar följer under 30-talet,
Silversköldarna, De långhåriga
merovingerna och Sällskap för
en eremit samt hans sista, För nöjes skull, i slutet av 40-talet.
Innehållet är oerhört skiftande, intet mänskligt är honom
egentligen främmande och betraktelserna spänner över vida
fält. Ämnesvalet är inte begränsat till historia och litteratur,
djur och natur, utan omfattar också företeelser av allehanda
slag och människor med högst varierande egenskaper, färdigheter
och egenheter. Ett kärt ämne är, inte överraskande,
förmågan resp. oförmågan att skriva och uttrycka sig.
Genomgående karakteriseras hans skriverier av den
ovanliga kombinationen gigantisk lärdom, underbar humor
och briljant formuleringsförmåga.
I mitten av 30-talet kommer Frans G. Bengtssons stora
levnadsteckning över Karl XII. Den mäktiga biografien i två
band präglas av författarens klara stil som lyfter och bär de
många gånger långa, faktarike meningarna. Boken tas
mycket välvilligt emot av publiken, vilket har den angenäma
bieffekten att FGB:s ekonomi blir slutgiltigt sanerad intill sista
växel. Verket klandras emellertid av några fackmän för bristande
objektivitet och man ogillar författarens fascination
inför människan Karl XII.
Den stora eken på Ribbingsfors, beskriven i en berömd essay.
1939 gifter sig Frans G. Bengtsson med Gerda Fineman,
sekreterare på Norstedts förlag. De slår sig ner på Ribbingsfors
herrgård, där hon vuxit upp. Den ligger vid Gullspångsälven
på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Här fortsätter
FGB med äventyrsromanen Röde Orm, som han påbörjat
i Lund. Den kommer ut i två band under första hälften av
40-talet och blir en succé pyramidal med upplagor, som
överträffar allt vad Sverige upplevt tidigare. Förklaringen
får man enklast genom att läsa boken, som för de allra flesta
är oemotståndligt rolig och spännande. Den är skriven av en
man i besittning av en grundmurad förtrogenhet med 900-talets
Europa inklusive Nordvästskåne, där hjälten hör hemma.
Den är översatt till mer än 20 språk och nya upplagor
kommer alltjämt, inte minst i den engelsktalande världen.
Två postuma essaysamlingar har utgivits – den första
redan året efter författarens bortgång, Folk som sjöng med
efterskrift av blivande riksarkivarien Ingvar Andersson och,
långt senare, Äreräddning för Campeadoren med efterskrift av
litteraturhistorikern och bibliotekarien Rolf Arvidsson. I båda
fallen gäller det i stor utsträckning essayer tidigare
publicerade i tidningar och tidskrifter och därför svårtillgängliga.
Postumt utges också, 1964, en lyriksamling,
Inför kvinnan
ställd med texter sammanställda av Hjalmar Gullberg ur
Frans G. Bengtssons efterlämnade manuskript. Det är
huvudsakligen kärlekslyrik i sonettform, inte sällan en ganska
underbar och intensiv, formfulländad erotisk poesi. Här
belyses skönt en mindre väl känd sida av FGB som poet.
På 100-årsdagen av författarens födelse samlades Frans
G. Bengtsson-sällskapets styrelse vid hans grav på Amnehärads
kyrkogård i Västergötland. Härvid yttrades bl.a. följande
ord:
Goda kännare av vad Du skrivit har förundrats över Din unika
ställning i vår litteratur. Där finns en särpräglad legering av Ditt
intresse för det heroiska och det romantiska, ödesmättade och tragiska å den ena
sidan och å den andra Ditt oförbränneliga, muntra leklynne i text och
tal. Du har med ett fyndigt uttryck kallats den solistiska konversationens
mästare och Din stora, spiritulla korrespondens är samma andas barn.
Allt detta trots eller oberoende av Din väldokumenterade Schopenhauerska
pessimistiska livsinställning.
Med all rätt har det poängterats att Du som poet tog Ditt värv på
fullaste allvar och i grunden studerade poetikens vetenskap. Resultatet
blev inte sällan genuint klassisk poesi av sällsam lyster och
konstfärdighet. Och likväl är det som prosaförfattare och då
inte minst som essayist Du firat Dina största litterära
triumfer – välkända för oss alla här
– och baserade på Din ofantliga beläsenhet och Din ojämförliga
framställningskonst.
Frans G. Bengtsson 1927
|
