I Skåne med Frans G. Bengtsson

Av Jan-Eric Malmquist

Frans G. Bengtsson var i den meningen en skånsk författare som han var född skåning. Det var Röde Orm också, på Kullen. »Där bodde en aktad man och stor sjöfarare vid namn Toste. Hans hustru hette Åsa och var bördig från skogsbygden. Hon hade en talande tunga och var något strid till humöret.» Härifrån halvannan mil från kusten, på södra och därmed den rätta och riktiga sidan av Hallandsåsen, kom även Frans G. Bengtsson. Också han kunde tala. »Var det en sydsluttnings luft med en eggande doft som betog dig», står det i den tidiga dikten »Till PAN. När han vaknat för tidigt» första gången publicerad i studenttidningen Lundagård 1921.

Frans G. Bengtsson var född 1894 i Rössjöholm, ett gods i nordvästra Skåne ägt av en försvenskad dansk baron, strax vid de båda sjöar som delas av bara en smal landremsa. Eller kanske snarare en liten väg. »Rössjön har skog runtomkring och är vackrare än Västersjön, enligt min uppfattning vackrare än alla andra sjöar. Hela denna nejd, så långt Rössjöholm räcker och skogen finns kvar, är ett av de skönaste ställena i Skåne.» Här var hans far godsförvaltare och bodde tillsammans med fru och fem barn i förvaltarbyggnaden. FGB växte upp i en lantlig och älskad omgivning. Denna sin allra första tid har FGB berättat om i sin allra sista bok Den lustgård som jag minns utgiven 1953, endast ett år före hans bortgång. Ämnet roade FGB och han skrev bl.a. första kapitlet i olika versioner. En längre sådan tidigare okänd finns numera utgiven i FGB-studier nr XI från 2008. Ytterligare varianter föreligger bevarade i manuskript bl.a. på Universitetsbiblioteket i Lund.

Det är en ömsint och tillgiven skildring av ett strävsamt liv på landet där slit och fattigdom var en realitet även om det kanske inte stod precis in på knuten hos en godsförvaltare. »Vi levde på gårdens produkter, ål, gädda och braxen, på hare och fågel, och på det levde vi gott, utom när vi barn satte fiskben i halsen. När så behövdes slaktades en kalv, någon gång till och med en gris. När familjemedlemmarna ökades, satte vi upp oss med två pigor, som på den tiden voro billiga, till och med när de var bra.»

Fadern var sträng och arbetsam, han hade tidigt fått lära sig att slita för födan men också lagt sparade slantar på att genomgå en lantbruksskola, vilka studier alltså lett till tjänsten som herrgårdsfogde. Dock förefaller han ha varit något »strid till humöret» och den ende i släktkrönikan som bestås en kritisk för att inte säga bister och bitter granskning. Detta härlett av att han vid ett tillfälle bestraffat den äldste sonen på ett sätt som denne ansåg orättvist, och dessutom blev han med tiden alltmer oförstående inför en tilltagande fascination för läsande och skrivande i stället för praktiskt jordbruksintresse. »Prov utan värde» hade han hört sägas om pojken Frans.

Farmodern, som tidvis också tillhörde hushållet, hade själv å sin sida haft en liknande misslynt inställning till den egna sonen. »Hon såg honom sysslolös vandra omkring med spatserkäpp och ulmerdogg, eller åka på en högst majestätisk Svea-cykel, eller dricka förmiddagsgrogg med fiffiga uppköpare av slaktboskap; men hon såg honom aldrig vid plog och harv, eller i loggolv eller gödselstad, de platser där varje arbetsför karl enligt hennes världsbild hörde hemma.»

Om modern däremot berättas med varm omsorg och hög uppskattning. Hon skötte hem och barn med på ett för allt och alla kärleksfullt och praktikabelt sätt där inte minst hennes matlagningskonst framhålls, ett arv som FGB i olika sammanhang kom att ge litterär gestaltning. Långt upp i åren kunde han fantisera om sin barndoms rustika kosthåll och moderns välsmakande anrättningar. Saltad havrevälling med skivad färsk potatis och kantareller. Julkorv, blodkorv, lungkorv, potatiskorv, grynkorv. Grönkål med lätt rökt bogfläsk, saltade skärbönor med hårt stekt fläsk ... Men i den vällyckade trädgården, »på sitt sätt för mig alltjämt den bästa av alla», lurade även antipatierna. »Om begreppet allergi på den tiden varit uppfunnet, skulle man förmodligen sagt att jag fötts med allergi mot två ting, dill och persilja. Längre fram i livet hittade jag en tredje ört som var minst lika ohygglig, nämligen kronärtskocka. Den stank som utgår från en kokt kronärtskocksbotten är ännu i närvarande tid det mest ohyggliga jag kan råka ut för: även på finare middagar har jag trots oklanderlig nykterhet varit tvungen att hålla för näsan när jag måst transportera denna förskräckliga läckerhet till munnen.»

I uppsatsen »Något om min härkomst» ursprungligen i Svenska Dagbladet 1948 och sedan i den postumt utgivna samlingen Äreräddning för Campeadoren (1986) går han flera generationer tillbaka i berättandet om sin släkt och då också med inslag om folkliga matvanor och traditioner. Det är här den ofta återgivna historien om »bänkavälling» första gången syns till. Alla kvarlämnade matrester skrapades från tallrikarna ned i en tunna vid bordsändan. Varje måndag späddes innehållet ut med vatten, kokades och åts med av allt att döma divergerande god aptit.

Också för den agrara tron på egenpåfunnen medicinering vid olika sjukdomsförlopp hade FGB stor förståelse, från egna erfarenheter med t.ex. en sup fotogen mot difteri och halsont. Detta kom att roa honom till den grad att han skrev en hel essä om det. »Huskurer» finns i samlingen För nöjes skull (1947) men hade redan året dessförinnan stått i Svenska Dagbladet. Dessutom finns den som ytterligare en artikel i en dagstidning med okänd proveniens men med den något mer informativa rubriken »Gamla huskurer från nordvästra Skåne».

»En vacker dag skickades jag till skolan.» För FGB:s del skedde detta några år tidigare än för jämngamla kamrater därför att »den oerhörda begåvning» han enligt fadern ärvt från honom motiverade detta. »Hans olämpliga prat rörande mig, dikterad av hans egen fåfänga, vållade mig mycken skada.» FGB läste inga läxor och lärde sig inte läsa. Hans redan då oerhörda minnesförmåga gjorde att det räckte med att modern drog igenom läsestycket högt en gång så kunde han det sedan utantill. När han snart verkligen lärde sig läsa tog han igen det försummade genom att sluka mängder av äventyrsböcker, med en lidelse som bestod honom livet igenom vid sidan av alla de enorma mängderna seriösa och kvalificerade boksidorna.

Till småskolan hade han en dryg halvmil att vandra, till storskolan lika långt men åt annat håll. Torpen och småbruken som kantade skolvägen beskrivs med vänlig omtanke. Detta gällde i än högre grad människorna som bebodde dem. Det kunde vara original och originella, de kunde vara fattiga, enögda, strakbenta, välsupna, religiösa om varandra men rakt igenom hederliga, arbetsamma och yrkesskickliga i lantbruk och med hantverk. Det är dråpliga historier som återges med varm sympati och medmänsklig humor. Sällan finns bråkstakarna även om de finns där. Tiden och miljön är ungefär ekvivalent med den i proletärfattarnas skrifter men utan dessas förödmjukelser, politiska syften och berättigade samhällskritik.

De här trakterna kring Rössjön kom långt senare att bilda den landskapliga kulissen till den berömda novellen »Promenad till en myrstack» som först återfanns i PAN. Vers och prosa 1927. Två år senare kom den med i Litteratörer och militärer som också getts ut i textkritisk utgåva av FGB-sällskapet 2001. »Sedan jag en stund begrundat detta, och sedan [bulldoggen] Achilles skrubbat undan ett par myror från sin nacke, återtaga vi vår promenad och börja i filosofisk sinnesstämning klättra uppför åsens sluttningar.»

Sista kapitlet i Den lustgård som jag minns heter »Farväl till Paradiset» och slutar så här: »Nästa dag avreste jag över Klippan till Kristianstad, förmodligen med fyra eller fem personer i vagnen utom kusken. Jag var nio år och nio månader gammal. Men inte ett spår, inte minsta gnista till minne, finns kvar hos mig från den resan.»

Givetvis är det inte särskilt troligt att han heller inte skulle ha kommit ihåg någonting alls från sina nio år i Kristianstad där han var inackorderad hos en moster och gick igenom såväl läroverket som gymnasiet. Ett faktum däremot är att nedskrivna hågkomster därifrån i stort sett är obefintliga. Det finns minnesnotiser av skolkamrater hopsamlade till lokala jubileer men egen dokumentation är sparsamt förekommande. Några skissartade bidrag som kåserande inslag i samband med studentsammankomster har påträffats: »Kristianstads läroverks nitälskande pedagoger, mestadels granitartade män av 1600-tals typ, undervisade oss med stadig hjälp av rottingar, pekpinnar, renhorn och fiolstråkar. Blodvite, hål i skallen, lossade öronflikar o.d. väckte ingen större uppmärksamhet hos någon part. Örfilar, utdelade av sagolika virtuoser räknades av vårt härdade släkte icke som kroppsaga, utan då trumhinnan sprack.»

Ändå försäkrade FGB i en intervju i Husmodern 1953, året innan han gick ur tiden: »Nu håller jag på med barndoms- och skolpojksminnena från Kristianstad. Det kan inte gärna bli sämre än det andra människor skriver – vete fan, hur man då skulle bära sig åt.» Annars var det ju här som »Min debut hos fotografen» ägde rum. Hela förvaltarfamiljen hade åkt till mormor i Kristianstad för att dagen därpå stega iväg till för en av medlemmarna det skräckinjagande besöket i fotoateljén på Östra Storgatan. Kåseriet stod ursprungligast som en understreckare i Svenska Dagbladet på nyårsafton 1946 och då med rubriken – just! – »Skräckfotografering». Därnäst dök det upp i essäsamlingen För nöjes skull året därpå och har sedan dess reproducerats i många olika sammanhang ännu så sent som 2007, ett tecken på att det sprider återkommande munterhet.

De tydligaste spåren efter FGB i Kristianstads skolvärld är hans idoga medverkan i gymnasietidningen Athenaeum. Det var en sedan länge utkommande handskriven publikation med tydlig men kanske oregelbunden periodicitet och det unika för genren var att bidragen arvoderades. FGB har berättat om detta i ett radiokåseri, i tryck återgivit som »Hur jag blev skribent» (i För nöjes skull). Prosa var värt 25 öre spalten och poesi det dubbla. Under den kanske förvånande signaturen Marx – »ägnade jag mig med iver åt att fylla varje ledig spalt i denna tidning med vers» &ndah; gavs bud om vad som komma skulle. Långa mammutlika aktstycken på väl skodda versfötter. Av de drygt 25 dikter som FGB deltog med finns endast en bråkdel utgivna i tryck och då i mindre avsnitt. Handskrifterna finns dock i förvar och kan läsas bl.a. i FGB-arkivet i Lund. På våren 1912 tog FGB studenten på läroverket i Kristianstad efter bl.a. en studentuppsats om Gustaf Fröding som renderade honom betyget A.

»Till Lund åkte jag för att ha roligt» I landskapet Skåne ligger också den skånska staden Lund. Hit kom FGB sannolikt i avsikt att studera men ägnade enligt egen utsago merparten tid åt att skriva poesi och spela schack. Han besökte bevisligen i början några föreläsningar i litteraturhistoria för Fredrik Böök, en sedermera nära vän med sommarviste vid Skälderviken &ndah; med långa kliv på gångavstånd från Rössjöholm.

Om schackspelets idé med underliggande fascination för de inbitna hade FGB tidigt mogna tankar. »I det längsta var mitt hopp att jag skulle visa mig ha en avgjord talang för spelet, så att jag skulle kunna viga mitt liv åt denna sysselsättning» Han blev en skicklig spelare nästintill den verkliga eliten i Sverige och intresset förblev livslångt. I samlingen Sällskap för en eremit (1938) finns essän »Schackspelare» som året innan kunnat läsas i Svenska Dagbladet under rubriken »Schackmästare». Senare har »Schackspelare» också getts ut i Schackspelaren som blev författare, 2007. »Under min bästa tid var jag stundom obestridd champion på ett föga iögonenfallande kafé, kallat Petri Pumpa, vid Petri Kyrkogata i Lund. Det ägdes av tvenne hjärtegoda och obegränsat tålmodiga äldre damer, som utan extrabetalning tillhandahöllo mängder av påfyllningskaffe. Dessutom närande och billig kost som kunde passa till asketiska och med betalningssvårigheter laborerande schackspelares enkla måltider. Man kunde till och med få kredit, särskilt om man var stamkund med eget schackspel deponerat bak deras disk mellan besöken; och den som ger kredit åt unga schackspelare får i sanning sägas vara hjärtegod och ha gott hopp om sina människor.» Här satt alltså FGB enligt eget påstående, sådana fick nog ibland tas med »en stor näve salt», mellan kl. 14 och 23 varje vardag. Efter fyra år blev han sjuk och återvände till Rössjöholm.

FGB led av en njursjukdom som kom att följa honom genom livet. I Lund hade förloppet blivit akut och en konsulterad läkare gav honom sex månade kvar att leva. Förutsatt att han slutade med whisky och nattsudd för att i stället livnära sig på mjölk, vitt hönskött, spenat och vila. »Kroppsliga ansträngningar hade förbjudits mig; men eftersom jag ju ändå skulle dö fram på efterhösten, tyckte jag att den saken utan risk kunde överträdas.» Han trugade en tvivlande fader att få arbeta på gården. »Efter en tid tillerkändes jag tjugosju kronor i veckan som magasinskarl och ladugårdsförman. Det var bra betalning och den enda form av honorar som jag någonsin i djupet av mitt hjärta känt att jag verkligen gjort skäl för.»

Nu infann sig en period när han var upptagen av sysslor från morgon till kväll. En hel del tid ägnades åt att vänta, t.ex. då korna skulle kalva och kunde behöva assistans i lyckoögonblicket. Då fanns tid för att dikta, inte minst sonetter som FGB börjat både att uppskatta och författa. Vid ett tillfälle sade sig lundavännen och versvirtuosen Bengt Hjelmqvist ha travesterat formförföraren Carl Wilhelm Böttiger:

Sonetten vandrar lekande men värdig
och elvastavig fram ur Frans G:s penna.
Var finns en diktarfrid så djup som denna?
Nu är den första kalven nästan färdig

Den andra kommer. Fortsätt blott ihärdig.
När skönt du lyckats rimmens båge spänna,
skall du föräldraskapets lycka känna,
och det är inte svårt, när kossan lär dig.

Det var hursomhelst så och här den allra först publicerade dikten kom till – »Gustav Vasa till hertig Karl», senare »Kung Göstas ord» – och året var 1919. Först hade tanken varit att skicka dikten till Engelholms Tidning för att alla hemmavid skulle få se den. Men skulle den ändå refuseras kunde den lika gärna bli det av Ord och Bild.

Därpå väntade jag på svar under stor nedstämdhet och under fåfänga försök att skratta åt mig själv. Efter få dagar kom ett rekommenderat brev innehållande ett tack för poemet från Karl Wåhlin – och åttiosex kronor och femtio öre i honorar. Nu var jag verkligen poet och jag gick in till min fader på hans kontor och placerade framför honom hela dossiern, brev, sedlar, femtioöring och allt, samt väntade i sublim tystnad medan han satte sig in i vad det rörde sig om.
– Åttiosex och femtio för vers som du själv skrivit, sade han, det var ju bra betalt. Kan du göra mera sådan?
– Så mycket som helst, svarade jag enkelt.
– Tänker du bli författare?
– Vem vet; det kan ju hända.
– Jag vill inte råda dig varken från eller till, sade min fader, men så mycket kan jag i alla fall säga nu, att du har god hand kor och skulle kunna bli en bra lagårdsförman, om du vill sätta dig in i foderläran.
Av de komplimanger jag fått i mitt liv räknar jag denna bland de bästa. (Ur: »Hur jag blev skribent» i För nöjes skull.)

FGB hade funnit sig väl till lags hos korna på gården. På köpet hade han blivit frisk och stark: »Jag skulle kunnat lyfta en genomsnittlig litteraturkritiker på rak arm.» Så återvände han till Lund.

Då i början av 1920-talet fick han här ett umgänge med särskilt författare och litteraturforskare. Det var nu han etablerade sig som den närmast legendomspunna kunskaps- och lärdomsgiganten med det kolossala minnet med extemporeringar och med recitationer ur världslitteraturen. I en artikel betitlad »En herre yttrar sig» i GHT 1931 (året därpå i samlingen Orientering) skrev Ivar Harrie:

Mången, som vid sen lunchdags råkat befinna sig i matsalen på Grand Hôtel i Lund torde ej kunnat undgå att iakttaga en liten krets av angenämt utseende damer och sirliga akademiska gentlemän av synbar vederhäftighet, samlad kring en herre av iögonfallande och säregen, ehuru prydlig, exteriör. Han är i den yngre medelåldern och det utmärkande för denne herre är att han yttrar sig – inte som andra i cirka minutlånga repliker utan en eller annan halvtimme i stöten; inte heller, som det tycks med snäv begränsning till den personliga adressen, utan ut i luften, över kretsens huvuden, medveten om publiken strängt taget endast i den mån umgängets trevnad förnimmes som en allmännelig stimulans. Han yttrar sig på ett exotiskt språk, svårfattbart för den som är född fjärran från Hallandsåsen.

Mer omvittnat är annars att dessa framträdanden ägde rum i Håkanssons konditori på Klostergatan. FGB bodde en tid i våningen ovanpå och infann sig varje dag vid samma tid vid samma bord för samma förtäring. Där fortgick sedan under flera timmar denna sällsamma tillställning med monologer som inte gärna var öppna för några(s) inlägg inför ett varierande antal åhörare som kom och gick men där koncentration, högaktningsfullhet och beundran hela tiden var intakt. Själv såg FGB saken så här de gånger han föredragit sina oftast rymligt tilltagna poem: »Lyssnarna rörde om i kaffekoppar, kratsade pipor, petade naglar och försjönko i försoffning samt rekommenderade mig med alltmer stigande värme ett antal danska impressionistiska skalder, vilkas dikter sällan överskredo tolv rader i längd.»

Han tog sin fil. kand 1921 med ämnena engelska, religionshistoria och teoretisk filosofi. Hans tentamen i engelska är ryktbar. Den utfördes inför en ny och energisk docent vars ansikte skrynklades i vanmakt när han tvingades åhöra tentandens nordvästskånska engelska. Ett uttryck som lär ha förstärkts när det mest berömda Hamlet-stycket lästes upp. Vid uppgiften att översätta detsamma kom frågan från FGB: »Ska det vara min egen, Hagbergs eller Hallströms?», varvid han drog alla tre utantill. Han fick sitt betyg mot löftet att aldrig undervisa i engelska. Det är en god historia men något punkterad av både Ivar Harrie och Rolf Arvidsson. När händelsen skulle ha ägt rum förelåg ännu inte Hallströms översättning, och när den väl gjorde det hade översättaren kopierat ordalydelsen hos Hagberg rakt av eftersom avsnittet enligt hans mening inte kunde utformas bättre.

FGB blev också licentiat. Han godkändes som sådan av Olle Holmberg för sin inledning till den egna översättningen av Henry David Thoreaus Mitt liv vid Walden. Saken fick ett lätt dramatisk efterspel. I ett reportage i Svenska Dagbladet 1933 hade FGB gjort sig lustig över rutinerna avseende »fil. lic honoris causa» vid ett allvarsmättat alma mater i Lund. En anonym insändare tillhöll tidningen att ursäktande korrigera en oförskämd lögnaktighet och en rättelse infördes. Insändaren ansågs allmänt ha kommit från Olle Holmberg som nu allt mer börjat närma sig den professorliga karriären.

FGB ingick aldrig i redaktionen för studenttidningen Lundagård som startat 1920, men han skrev både vers och prosa, bidrog med några Q-verser och umgicks med flera av de mest aktiva medarbetarna. 1923 debuterade han med diktsamlingen Tärningkast som fick ett kanske avmätt men i grunden positivt mottagande. »Enstaka rader sakna icke pondus», (Anders Österling i Svenska Dagbladet 1923). Två år senare kom nästa, Legenden om Babel men då var missnöjet totalt och kritiken för upprepningar genomgående. Men kan också ha haft med ämnesval och diktform att göra, exotiska miljöer och högtravande metrik. »Mina poesier handlade inte om kor och kalvar, inte heller om mitt eget utan tvivel värdefulla själsliv, utan mera om Hannibal och Sven Tveskägg och La Reine Margot och den sorten. Jag tyckte visserligen om kor och kalvar och mig själv också men utan nämnvärt begär att idissla dessa ting i vers.» Han gav härefter själv inte ut någon mer diktsamling.

I den närmaste fortsättningen kom FGB att vinna sina alltmer tydliga litterära framgångar på att skriva essäer. Ofta arvoderades de först som tidnings- eller tidskriftsartikel sedan en gång till när de återfanns i bokform. Han fick beröm, uppmärksamhet och bättre ekonomi när han gett ut de två delarna av Karl XII:s levnad (1935-36) även om han också fortsättningsvis hade ett drygt växelrytteri att ryckta. Han kom att allt mindre vistas i Lund där han efter ett tag inte längre hade egen bostad. I brev till Algot Werin skrev han 1925: »Känner du någon som vill ha ett bra rum så rekommendera mitt. Men någon sådan är väl inte lätt att få fatt på, så att jag får väl själv betala käringen, fast jag inte bor där.» I andra epistlar de närmaste åren framöver kunde han skriva. »Det är nu en evighet sen jag var i Lund, så att jag ibland tvivlar på att staden existerar annat som en feberfärgad dröm.» — »Jag kommer ner till Lund i mitten av oktober för att rota på biblioteket och samtidigt visa upp en koffert böcker för herrar byråkrater på U.B.» Så sent som 1945 kunde han på avstånd skriva: »Ibland hör jag märkvärdiga rykten därifrån. Alla människor är nu snälla och förståndiga och endast tänka på att taga examen. Och en berättade för mig att på elva år ingen poet framträtt i kåren; det vägrade jag tro på. På min tid fick man ju skära sig fram bland poeter.»

Ändå var han fortfarande mot slutet av 1920-talet och inpå det nya decenniet tvingad att då och då besöka Lund inte minst för att omsätta sina många växlar i lundabankerna. För det mest bodde han på Grand hotell och då så pass länge att han hann förfärdiga en essä och invänta honoraret för att med hjälp av detta sedan kunna lösa ut sig. Annars befann han sig nu oftast i Rössjöholm där han i ett uppsnyggat hönshus inrättat en skrivarlya och det var här han efter hand påbörjade författandet av vad som skulle göra honom både berömd och förmögen – romanen om Röde Orm i två delar (1941, 1945).

Den i Lund tilltagande alienationen hängde också samman med att flera av hans vänner spreds åt olika håll eller började bli upptagna med annat. Olle Holmberg och Algot Werin strävsamma akademiker, Göran Lindblad avliden, Tristan Lindström allt bräckligare till hälsan och bodde med tiden mestadels hos sina systrar i Halland. Ingvar Andersson blev riksarkivarie, Karl Ragnar Gierow så småningom Dramaten-chef och Hjalmar Gullberg chef för Radioteatern.

Sedan Karl Ragnar Gierow 1930 efterträtt Göran Lindblad som litterär chef på Norstedts förlag övergick Bonnierförfattaren FGB alltmer dit, inte helt till Tor Bonniers belåtenhet. Hos Gierow fanns en sekreterare som hette Gerda Fineman. Efter en tids kurtis som också innefattade gemensamma besök på brottningsmatcher fick »fröken Fineman vänja sig vid en enklare benämning, det enda förlaget förlorat på mig.» Gerda Fineman var fallen efter herrgården Ribbingsfors i norra Västergötland nära gränsen till både Närke och Värmland med Gullspång som närmaste större ort. Här bosatte sig paret Bengtsson i flygelbyggnaden efter giftermålet 1939 och här föddes efter en tid sonen Kim. Både Gerda och FGB hade varnats för att en så rejäl skåning aldrig skulle kunna trivas långt norrut. Någon mer påtaglig Skånenostalgi förmärktes aldrig utan FGB förefaller ha funnit sig väl till rätta i än skogigare omgivningar än dem han var uppvuxen i. FGB avled 1954 och ligger begravd på Amnehärads kyrkogård i Gullspång.

Vid sidan av de båda diktsamlingarna från 1920-talet finns dikter i postumt utgivna Inför kvinnan ställd (1964, 2006) och Lyrisk slutlikvid (1990). Förutom på olika håll omnämnda essäsamlingar gav FGB också ut Silversköldarna (1931) och efter hans död kom Folk som sjöng (1955) och Äreräddning för Campeadoren (1986).

Röde Orm spred sig som en löpeld i popularitet inte bara här hemma utan också i översättningar till ett stort antal språk. Sannolikt är boken den mest översatta av svenska titlar med undantag, möjligen, för Pippi Långstrump. Genomslaget satte FGB på gott bestånd inte minst ekonomiskt och han kunde snart reglera mångårigt efterhängsna bankskulder, privatlån och icke omsatta växlar. Plötsligt syntes och hördes han överallt, han blev en berömd och populär person. Intervjuerna och reportagen blev oändliga. Han var ett tacksamt och pratsamt objekt som alltid ställde upp och verkställde roliga, givande och stundom provokativa svar på aldrig så enfaldiga frågor. Han bjöds in lite varstans och yttrade sig om det mesta också i frågetävlingar och enkäter vid sidan av egna inlägg i allvarligare debatter. Han var livligt exponerad utan att låta sig utnyttjas till att bli en mediefjant.

Som det var fjärran miljöer och forna tider som främst lockade honom i diktandet blev FGB aldrig en utpräglad bygdepoet, lokalpatriot eller landskapsromantiker. Men hans teman spände över vida fält från gascogniskt skrävlande till starkt subjektiv känsla för den skånska jorden och feodala traditionen. Så sent som när han skrev Den lustgård som jag minns kunde han utbrista: »Jag är fortfarande glad att jag är född i den relativa ödemark som skånsk skogsbygd kan erbjuda på sina bättre ställen.» I valet mellan »Slätten och Skogen» stod den senare som segrare, särskilt den »strax nedanför Hallandsåsen». På begravningen i ett västergötlandskt vinterlandskap 1954 var det på FGB:s uttryckliga önskemål som psalmen »Lär mig, du skog, att vissna glad» blev sjungen. Det skånska skogslandskapets furor återkommer han ofta till både som naturfenomen och som symboliskt attribut. På barndomens ägor fanns tre sådana som vuxit där långt före gårdens tid. När han berättar om »En gammal ek» som står på ägorna i Ribbingsfors kan han minnas: »I det magra hörn av Skåne som jag kommer från bli furorna större än ekarna» (För nöjes skull). Det finns en dikt som heter »Elegi under furor» som ingår i ett tillägg till andra upplagan av Legenden om Babel (1950): »blott skuggland mellan natt och dag: / som om vi mötts till andakt, stum / i tidlöst rum, / blott stjärnor, furorna och jag.» I samlingen De långhåriga merovingerna (1933) finns »Vintermänniskan» som tillhör det mäktigaste i prosaväg som FGB presterat. Essän var ursprungligen avsedd som hans inslag i en inhiberad festskrift till Fredrik Böök. Bland allt intensivt att få sig till livs där för en god skåning står det också: »´Det är kallt ´, mumla furorna vintrigt, ´men vi håller oss gröna. Det blåser, men vi stå – vår tid ut.´»

Skåne i dikter går visst att hitta. »Baedeker från Lund», »Lögn i Lund» bl.a., och 1925 kom ett nummer av Lundagård med 29 fyrradingar. »Rybaiyat om Lund» av Omar den yngre, på versslag inspirerat av 1100-talspoeten Omar Khayyam. Bakom den här yngre stod FGB, Hjalmar Gullberg och Sigfrid Lindström och verserna har givits ut i ett litet häfte 1997 och 2006 i FGB-sällskapets skriftserie med titeln just Rubaiyat om Lund. »Pfalzaren. Statyn i Malmö» står i Legenden om Babel. Litteraturprofessorerna Olle Holmberg och Algot Werin bodde grannar i Lund. Det gjorde de också på Falsterbonäset, och vid ett tillfälle när både FGB och Hjalmar Gullberg samtidigt hade vistats där sommaren 1927 tackade FGB i form av »En sång om Ljunghusen (ibland också kallad »Ode till Ljunghusen») som står i Lyrisk slutlikvid (1990) men dessförinnan gavs ut i Leva livet lundensiskt (1942). »Ljunghusen &ndah; namn som aldrig gått / i jamb och anapest/ — /Dit, samman med en skaldebror / som är till åsyn lik / pärlfiskarn som i sagan bor / vid en arabisk vik, / dök jag för att bland magiskt ljus / se om ej spår sågs till / av något bukigt mässingskrus /med Salomos sigill;/ »

På motsvarande sätt förekommer diktrader med omisskännlig doft av Skåne, ur »April» resp »Sommar» i Tärningkast:

Då lever hela tystnaden, som flyter
i andakt kring dig, endast störd av knäppar
från någon blankögd råbocks snabba klöv.
Du kanske drömmer nu, hur då du bryter
en kvist av björk och drar längs dina läppar
dess klibbiga och halvutspruckna löv.

— — —
Kärleksheta
flöden leta
väg bland valv och brakvedssnår
där de spinna
nät att tvinna
guldtråd i ett mossgrönt hår.
Allt är ljus.
Intet sus
dagen stör i solbedövat
lugn i lövat
sommarhus.

Vipan tillhör skånsk ägorätt, kanske spoven också rent av. Ur Legenden om Babel:

Betesmarken
Naturen ägde hela groningstiden
en snårig utmark att beså och freda,
där boskap trampat rådjursstigar breda
och trötta vindar sövts i gröna iden.

Var stund gled lugn; men tätast breddes friden
när eftermiddagsskenen föllo sneda
på betesdjur, som efter stygn och sveda
i mättnad lägrat sig bland sanka viden.

Där låg jag ofta förr och vände bladen
i Schopenhauer, när en färgad kvällning
hällt silat ljus och spoven hördes vissla

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

FGB besatt en enorm beläsenhet som han inte alltid avstod från att demonstrera. Han var en seriös författare som ville uppfattas som en seriös författare och som kom att uppskattas som en seriös författare. Han var en konsekvent och konstruktivt konservativ stilist med sina långa meningar, många semikolon och ett livslångt beroende av plurala verbformer. Han var en person som saknade förmågan att inte vara rolig.

Även om FGB långt ifrån framstår som någon endimensionell skånenostalgiker i författarskapet och blev väl rotad i Västergötland var han suverän skåning i ett avseende – idiomet, det övergav han aldrig. »Skånska är mitt modersmål och svenska ett främmande språk för mig». — »Skånska språket är föga begripligt för oförberett folk norr om Jönköping. Men för den som begriper språket är det en pärla av uttrycksfullhet.» Efter ett radioföredrag om Samuel Johnson fick FGB ett samtal från en dam i Sala. Också hon beundrade Johnson och nu berömde hon FGB för ett utmärkt föredrag. »Men varför talade doktor Bengtsson engelska?» Ett annat var anonymt: »Vet hut smålänning, lär er prata svenska innan ni pratar i radio!»